εσσι

På lördagen startade vi från Marin med sikte mot Rodney Bay Marina på St Lucia, ön söder om Martinique. Jag kände mig som en jättenoob och väntade bara på order och någon som kunde visa mig så att jag inte bara skulle vara i vägen.

Det blåste ganska hårt under seglingen och vågorna var ganska höga. Två av våra gäster mådde dåligt, den ena blev riktigt sjösjuk och spydde. Jag försökte känna efter hela tidenom jag mådde dåligt, men allt gick bra förutom då jag tänkte fixa lunch och gick ner under däck. Där var det varmt, kvavt och att stå och stirra ner i ett skärbräde samtidigt som man försöker hålla balansen var inte en bra idé utan jag började må dåligt så jag fick ge upp det försöket. Så bara jag håller mig på däck så mår jag inte dåligt.

När vi åkte från Rodney på måndagen var det tidig väckning eftersom vi hade en lång dag framför oss, närmare 9 timmar på havet eftersom vi skulle från St. Lucia till Bequia förbi St. Vincent. Längs med öarnas kust är det alltid lugnt och ofta går vi för maskin eftersom det inte finns tillräckligt med vind. Mellan St. Lucia och St. Vincent blåste det dock tillräckligt för hela seglatsen. 5-6 meters vågor i några timmar och vatten i seglet under två tillfällen. Jag satt ibland och upprepade vad Andrea Aalto sa åt mig innan jag skulle åka: Vad som än händer så kippar en segelbåt aldrig. Det var en tröst, tills en av gästerna påpekade att det stämmer, förutsatt att man inte får för mycket vatten i seglen. Men ärligt talat så har jag inte varit speciellt rädd, det tar en tid att vänja sig och man lär sig mycket om sin kropp och hur den fungerar. Man skulle ju nämligen tro att jag har en ganska låg tyngdpunkt med tanke på min kroppsform, men tydligen spelar det inte så stor roll eftersom jag har absolut ingen balans på båten. Jag går hela tiden och söker närmaste rep, stång eller mantåget for att få stöd eftersom jag är vinglig som efter en kväll på B. Men man lär sig att hitta var man ska sätta fötterna för att få stöd och vilka saker man kan ta tag i. Men att vara graciös på en segelbåt medan man seglar, det kan jag nog bara glömma.

De följande seglatserna var korta etapper; från Admiralty Bay till Friendship Bay (båda på Bequia) och från Bequia till Mustique. Lugna och trevliga seglatser utan action.

Resan upp norrut startade på fredagen från Mustique mot Marigot Bay på St. Lucia och var igen en lång dag, 7-17 seglade vi. Mycket mindre vind än på nervägen och ganska lugn dag. Jag fick styra de två sista timmarna innan vi anlände till Marigot, och jag kan bara konstatera att jag upplevt seglingens baksida. Helt otroligt tråkigt att styra då man kör för maskin och kör 6 knop och dessutom ska stirra på en punkt för att hålla kursen. Tänk er bara att köra bil på ettans växel och stirra på en prick i två timmar. Det var precis så roligt som det låter. Men nåja, kontraster finns det i alla intressen.

Från Marigot startade vi på lördagförmiddag och en lugn seglats även då. Då fick jag styra medan vi var på "öppet hav" och var lite mer utmaning och mer pelisilmä. Sen fick jag köra då vi ankrade vid Ste. Anne på Martinique och igår körde jag hela vägen in till Marin mellan korallrev. Och det gick helt bra!


Om kocken styr båten, vem är i köket?!

Jag har fortfarande ingen uppfattning om hur seglen riktigt funkar och vad som händer då jag drar i ett rep och ger ut i ett annat, men jag antar att jag får lära mig desto mer om den saken under följande seglats av far och son Othman. Nu har vi dessutom inte gjort så mycket åt seglen under seglatserna, så jag har inte heller haft så stor möjlighet att lära mig det. Men det kommer med tiden! Jag kan iaf skota in och ge ut rep, lossa veven från vinschen (haha) och jag fattar att mantåget går runt hela båten (fast jag visste det förut oxå, jag bara inte visste att det hette mantåg).