Oförutsägbarhet
Allt går inte att planera här i livet och ingenting är förutsägbart. Det är nog en av dom mest fantastiska sakerna med livet. Ibland får man dock överraskningar som ställer hela ens närmaste framtid på kant och det hände i torsdags, en vecka innan jag skulle åka iväg.
Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom jag inte anser mig ha rätten att berätta hela händelseförloppet på ett forum där alla kan läsa vad jag skriver. Saken berör dock min pappa och hans hälsa (vilken jag var orolig för redan i mitt förra inlägg) och en akut operation där han inte gavs stora chanser att överleva. Min pappa är dock en av de mest envisa människor jag känner, och det är en av de största orsakerna till att han fortfarande är här med oss.
Jag har alltid haft stöd av min familj (med vissa undantag den senaste tiden) och jag känner att det är min tid att betala tillbaka för allt som dom offrat för mig. Jag har inte hjärta att åka iväg när min familj satts i rungning och nu är det min tur att ta ansvar. Jag kan och vill inte lämna allt då situationen är som den är och lyckligtvis har jag en förstående kapten. Förhoppningsvis går allt väl och jag kan åka till Karibien till nyår istället och det är min största önskan just nu, förutom att jag hoppas att pappa blir frisk och samma starka person som tidigare. (Vilket jag iofs inte tvivlar en sekund på.)
Tack till mina vänner, min extra familj, som stöttar mig då jag är som mest slagen. Utan er skulle allt ha varit tusenfalt värre.
Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom jag inte anser mig ha rätten att berätta hela händelseförloppet på ett forum där alla kan läsa vad jag skriver. Saken berör dock min pappa och hans hälsa (vilken jag var orolig för redan i mitt förra inlägg) och en akut operation där han inte gavs stora chanser att överleva. Min pappa är dock en av de mest envisa människor jag känner, och det är en av de största orsakerna till att han fortfarande är här med oss.
Jag har alltid haft stöd av min familj (med vissa undantag den senaste tiden) och jag känner att det är min tid att betala tillbaka för allt som dom offrat för mig. Jag har inte hjärta att åka iväg när min familj satts i rungning och nu är det min tur att ta ansvar. Jag kan och vill inte lämna allt då situationen är som den är och lyckligtvis har jag en förstående kapten. Förhoppningsvis går allt väl och jag kan åka till Karibien till nyår istället och det är min största önskan just nu, förutom att jag hoppas att pappa blir frisk och samma starka person som tidigare. (Vilket jag iofs inte tvivlar en sekund på.)
Tack till mina vänner, min extra familj, som stöttar mig då jag är som mest slagen. Utan er skulle allt ha varit tusenfalt värre.
Ner i källaren med allt
Det känns tomt. Jag har hela dagen idag gått omkring och småplockat i lägenheten, packat ner mina skor i kassar, sorterat papper, tagit bort foton och bakat chokladkakor (även om Vicke har ätit upp dem i ungefär samma takt). Det är mindre än en vecka tills jag ska åka och det som mest snurrar i mitt huvud är hur festen ska gå på fredag. Hallå?
Åker hem en sväng imoron till Ön, men vill komma till Åbo så fort som möjligt. Hittar ingen energi hemma att göra det som jag måste. Jag blir jättelessen då jag tänker på att jag lämnar alla här hemma: mamma, pappa med sin hälsa, fammo på sjukhus, mina växande busungar, världens bästa vänner, mitt jobb, min lägenhet... Och för någonting alldeles okänt. Vilket trots allt känns alldeles befriande om än en smula riskabelt. Det känns som om jag bara vill få undan allt nu och komma iväg så småningom, för så fort jag kommer iväg så vet jag att jag har så otroligt mycket annat att fundera på och det är precis vad jag behöver just nu.
Åker hem en sväng imoron till Ön, men vill komma till Åbo så fort som möjligt. Hittar ingen energi hemma att göra det som jag måste. Jag blir jättelessen då jag tänker på att jag lämnar alla här hemma: mamma, pappa med sin hälsa, fammo på sjukhus, mina växande busungar, världens bästa vänner, mitt jobb, min lägenhet... Och för någonting alldeles okänt. Vilket trots allt känns alldeles befriande om än en smula riskabelt. Det känns som om jag bara vill få undan allt nu och komma iväg så småningom, för så fort jag kommer iväg så vet jag att jag har så otroligt mycket annat att fundera på och det är precis vad jag behöver just nu.
