εσσι

Jobbet, ja. Orsaken till varför jag är här. I princip. :) Införskaffandet av mat och attiraljer har gått riktigt okej, man lär sig ju hela tiden var som funkar bäst och vad jag måste köpa mera nästa gång och så. Jag blir dock lätt frustrerad då jag måste cruisa runt i tre olika butiker för att hitta alla ingredienser till maten. Dessutom ska man inte räkna med att bara för att jag sett en vara i en butik att den alltid finns där, för det gör den inte. Om du ser något du behöver, köp det. (Shoppingens första regel, men vem hade trott att jag skulle behöva den vid mathandling?) 

På det stora hela så har det gått bra, jag har kanske varit nöjd med 3/5 rätter. Mitt frukostkoncept med 4 olika sorters frukostar är jag mest nöjd med, några av luncherna har blivit middagar och några luncher måste jag kehittää till. Så länge jag har något att förbättra och lära mig så är ju allting bra och naturligt, sen då jag känner att jag inte har det så blir jag orolig för migg själv.

Jag och gasugnen på båten är inte de bästa av vänner. Vi lämnar det där.

Drinkfixas.                         Disk på G.

Men sen är det ju den där servicefaktorn. Jag sa åt någon innan jag åkte att jag inte förstår varför jag alltid tycks dra mig till serviceyrken, då jag inte uppskattar att bli omkring kommenderad och bara vara tvungen att tugga och svälja alla mindre trevliga kommentarer. Det har funnits stunder då jag varit så otroligt trött rent fysiskt och sen fått en kommentar som gjort att jag bara skulle vilja börja gråta. Jag kan ta skit, jag har skinn på näsan och jag kan borsta bort den mesta skiten från axlarna. Men skillnaden med det här jobbet jämfört med FC och teatern är att de här personerna försvinner inte efter en timme eller två, utan de stannar i 10 dagar. Jag har ingen arbetsbeskrivning, så om någon har sagt "Go fetch, woman" (vilket jag blivit tillsagd, och jag bryr mig inte om på vilket sätt man menar det för det är ändå respektlöst) så har jag inte sett någon annan utväg än att göra vad jag blir beordrad att göra. Jag jobbar i medeltal 6-8 timmar om dagen, 3-4 på morgonen, 1 på dagen och 2-3 på kvällen (om vi äter på båten). Att vara kock innebär inte bara att laga mat, det betyder även att duka, plocka fram, servera, plocka undan och diska. Och det tar sin lilla tid när man är ensam på ett litet utrymme och fixar för sex personer. Jag klagar inte, men ibland då jag har stigit upp före fem och fixat frukost, jobbat i 3 timmar i ett varmt pentry och sen gärna vill vila en stund så känner jag mig inte så pigg på att hämta öl åt någon som lika bra kan göra det själv. Dessutom inte på uppmaningen "Fetch woman". Jag hatar att svälja min stolthet och inte ha möjlighet att försvara mig själv, bara för att jag råkar ha som jobb att göra mat för gäster och ska vara trevlig. Det betyder inte att man kan säga vad som helst åt mig, förvänta sig vad som helst och dessutom  tro att jag ska tycka att det är okej att bli kommenderad. Jag har en ganska enkel naturlig och inbyggd princip: jag är trevlig så länge jag blir behandlad med respekt, men då någon inte gör det så har jag väldigt svårt att behålla min yta trevlig. Och det måste jag jobba på om jag ska fortsätta utöva servicejobb som det här. Dessutom avskyr jag människor som kan kasta hur mycket skit som helst på andra människor, men så fort man kastar lite träffande skit tillbaka så vänder man kappan och blir otrevlig. Logiskt och rättvist? I think not.

Jag måste bara få avreagera mig och få ut det ur systemet, eftersom jag inte har haft någon att prata om det här med (förutom Vicke en stund idag). Visst överreagerar jag oxå, men det blir alltid en snöboll av sånt här. Och jag vet än en gång att det här är fel ställe att uttrycka mig på, men quite frankly my dear, I don´t care. Jag måste få ut det annars går jag sönder bit för bit. Och om någon tar åt sig så betyder det ju bara att jag har rätt, för varför skulle man bry sig om det inte finns sanning i ett påstående?