εσσι

Jag har aldrig upplevt hemlängtan. Inte da jag gick pa fyran och var pa scoutläger pa Biskopsö och manga av mina kompisar akte hem. Nej, jag stannade. Inte en enda gang under mitt ar i Geneve kande jag ett uns av att jag längtade hem. Jag har aldrig upplevt hemlängtan. Förrän igar. Smack, kunde inte halla tararna borta borta överhuvudtaget och jag var helt hjälplös. Orsakerna är manga, främst saknar jag rutiner hemifran, att luncha i Hanken, prata skit under timlanga kaffepauser, min mamma, min pappa, mina syskon, mina syskonbarn, mina alldeles ljuvliga kaverin. Samtidigt är det omständigheterna här som även paverkar.

Jag visste ju att det skulle bli mycket ensam tid här, men det är sa tvära kast. Först umgas man intensivt i 10-11 dagar med gäster för att sedan inte ha nagot vettigt att göra under manga dagar. Man träffar inga nya människor som man kan etablera nagon sorts vänskap med och det är väldigt ensamt och det är jag inte van med. Och jag är inte van med att inte ha nagot att göra och det gör mig otroligt rastlös. 

Min hemlängtan kulminerade igar da Ivers och Othmans akte hem och det enda jag kunde tänka pa var hur skönt det skulle vara att fa aka med hem. Skulle det vara varmt hemma, jag skulle ha en lägenhet och ett nytt jobb sa skulle jag söka mig hemat. Men ni vet, winners never quit and quitters never win och jag hör till den första kategorin. Jag pratade 40 min med bade syrran och Vicke igar och allt kändes mycket bättre efter det (förlat pappa för telefonräkningen) även om jag saknar er enormt efterat (och saknaden gar ju inte över). Idag ska jag fira fastlagstisdag med ärtsoppa och pannkaka, hittade tva konservburkar med ärtsoppa i var konservlager. Och sa hoppas vi att all hemlängtan gar över.

Jag har ganska mycket annat att berätta annars, bland annat är den dator som jag brukar använda pa väg till Finland sa det är därför som jag inte kan skriva dom där bokstäverna med prickar utan lite möda. Sitter dessutom nu pa ett Internetcafé. Och det betyder att jag inte kommer att kunna vara sa mycket online den närmaste tiden (= ännu mer ensam). Sen kommer vi att byta hemmahamn till Rodney Bay pa St. Lucia, eftersom man ännu strejkar här i Marin och den här marinan helt enkelt är ganska skit. Kanske ett litet mijöbyte gör gott, jag är faktiskt ganska trött pa den här ön nu när ingenting funkar. Vi ligger dessutom nu för ankar.

Jag ber om ursäkt för ett ytterst oorganiserat inlägg, lovar bättring och hoppas att ni har överseende. :)  

En mängd tankar och kramar fran mig.